Hallå seniorer – dags att ge upp?

Det handlar om svenska språket. Men också om gamla personers rätt att uttrycka åsikter.

Först språket – som är en ständig källa till upprördhet hos alla som varit med ett halvsekel eller mer. Som jag har bråkat om det!

Frågan är till vilken nytta. För äntligen, på gamla dar, har jag fattat att man får acceptera att språket – ja, alla språk – utvecklas och förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre, men vissa förändringar blir så småningom så vanliga att de blir allmänt accepterade, vare sig vi vill eller inte.

Ta det klassiska exemplet ”bättre än jag” eller ”bättre än mig”. I skolan fick vi lära oss att det – självklart, höll jag på att skriva – heter ”bättre än jag”. Men sen ett antal år tillbaka godkänner alla språkvetare båda varianterna. Det tar emot för gamla stofiler, men det är förstås bättre att acceptera det än att utkämpa utsiktslösa strider för det som numera är accepterat och godkänt.

Lika bra att ge upp där alltså?

Det är förstås engelskan som trycker på här, better than me. Liksom på så många håll: man talar ju numera om content i stället för innehåll och karaktärer i stället för rollfigurer.

"Vi behöver ju inte hålla truten. Men vi kanske ska välja våra strider lite mer noggrant, och sparsamt?"

 

Sen tycker jag att vissa språkliga vindar faktiskt blåser åt rätt håll, var snäll och rätta mig om jag har fel. Men en horrör som jag tycker att man ser mindre av nu än för tio år sen är väl särskrivningar? Kan det bero på att även lindrigt språkdöva till sist insåg hur dråpligt och galet det kan bli när man särskriver? Jag menar, det skämtades ju friskt om sånt som färsk kyckling lever, rök fritt, herr toalett eller super bra.

Vansinnigt kul, om ni frågar mig!

Men om det går åt rätt håll där, så kan det vara tvärtom i andra fall. Rena felaktigheter ska man såklart inte uppmuntra eller ens acceptera. Som när vi i nyhetsinslag i etermedier hela hösten hört fyra av fem reportrar och programledare prata om busschaufförer som busschafförer. Vilket ju är fel, det är bara att slå upp i Svenska Akademiens Ordlista. Eller uttalar dom au likadant i exempelvis Hauffmas äventyr? Haffman?

För att krångla till det kan man ju påpeka att det vardagligare chaffis uttalas just så, chaffis, vilket kanske kan leda en och annan vilse.

Svårt? Ja, men vem har sagt ett det ska vara lätt…?

Och vem ger mig egentligen rätt att sitta här och gnälla om språk? Jag inser att det blir känsligare att komma med synpunkter på ditten och datten – eller okejdå, kalla det gärna att gnälla  -  när man kommit upp i åren. För visst är det trist att lyssna för mycket på sånt? Och vem vill framstå som en patetisk gammal gnällspik?

Så trots ett långt liv och en rejäl portion erfarenhet är det kanske smartast av folk i vår generation att tagga ner lite ibland. Och tänka att de yngre bryr sig ändå inte?

Vi behöver ju inte hålla truten. Men vi kanske ska välja våra strider lite mer noggrant, och sparsamt? Och bli mer lyssnade på.

Jag ställer bara frågan…