Kräftor är underbara – och magiska!
Oj, vad det går – vi har redan passerat mitten av augusti! Men jag deppar inte för det utan vill gärna dela med mig av två glädjeämnen, som lyser upp i sensommarmörkret: krönikor och kräftor.
Det här är säsongens första krönika, och den handlar just om kräftor. Detta magiska, underbara djur, som samlar folk från alla hörn – javisst, kräftor är toppen för integration! – som får oss att sjunga, även vi tondöva – och som faktiskt förmodligen räddade livet på min pappa. Mer om det senare.
Först: har du ätit kräftor redan i år? Det har jag, och det är ju egentligen lite knäppt. Kräftorna är inte på topp än; först om några veckor är de läckert välmatade.
Men ibland måste man få tjuvstarta. Kräftor säljs ju numera i stort sett året runt. Och eftersom tidningarnas (tidiga) kräfttester pekade ut ett och samma märke som särklassigt bäst, gick det inte att låta bli att prova det.
Det var verkligen utmärkt. Men det här är ju en dyr delikatess, så grattis ni som har möjlighet att fiska egna.
När jag var liten cyklade jag några gånger till en kräftsjö i närheten med en gammaldags mjölkkanna och en ficklampa på pakethållaren. Smög i vattenbrynet i augustimörkret och plockade kräftor med händerna. Inte lätt, men olidligt spännande. Det gällde att blixtsnabbt överrumpla de små djuren bakifrån. En bra kväll kunde det bli upp emot 15 stycken.
"Detta magiska, underbara djur, som samlar folk från alla hörn – javisst, kräftor är toppen för integration"
Det var naturligtvis inte tillåtet. Och det fanns fler, mer välorganiserade och storskaliga tjuvfiskare runt sjön. Som emellanåt råkade i våldsamma slagsmål med varandra, markägare och ordningsvakter.
Skrev jag att kräftor kan vara bra för integration? Nåja. De kan nog fortfarande också skapa en hel del aggression.
Eller andra känslor. Jag blir t.ex. närapå förtvivlad när jag ser folk som inte kan äta kräftor utan med provocerade nonchalans slänger hela framdelen av det dyrbara djuret och bara äter stjärten. Vilket slöseri!
Strindberg var expert på kräftor. Ingen annan kunde äta dem som han, skriver han i ett nästan legendariskt citat ur novellen ”Måste” i Giftas från 1884:
När kräftorna, sex stycken, anlänt, undersöker han deras kön, och när intet befinnes att invända, skrider han till den njutningsfulla akten. Servetten stickes med ena hörnet under löskragen, två smörgåsar med ost ställas i beredskap bredvid tallriken och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten.
Det finns ingen mer än han som kan äta kräftor i Sverige, och när han ser någon annan råka äta kräftor säger han:
- Du kan inte äta kräftor.
Först gör han ett snitt omkring kräftans huvud, och sedan han fått hålet för mun suger han.
- Det är det finaste, säger han.
Sen fortsätter det med en närmast vetenskaplig dissektion av kräftkroppen, ackompanjerad av lustfyllda läten och avbruten av en och annan snaps.
Brännvinet har varit en trogen följeslagare till kräftorna ända sedan Albert Engströms tid (ni vet, ”Kräftor kräva dessa drycker”). Själv är jag så oerhört förtjust i kräftornas egen smak och doft att jag gärna sparar snapsen till andra maträtter, med starkare smak, som sill och surströmming. Däremot är kall öl ett måste. Hur man – numera – kan rekommendera vin till kräftor, som på snobbigare tidningssidor, övergår mitt förstånd. Men ok, var och en gör som den vill.
Har man lyckats få tag i fina, färska kräftor, är det sen synd att inte ta hand om skalen. Man kokar världens godaste soppa på dem. Det är busenkelt, om du inte har provat: rosta skalen lätt i smör och olja, häll på vatten och koka en dryg halvtimme. Sila bort skalen och koka ihop tills några matskedar fond återstår. Späd med grädde, krydda med en aning tomatpuré (1-2 tsk), tillsätt en liten skvätt portvin och en ännu mindre skvätt konjak och koka en kvart till.
Detta klarar alla. Så gör jag men det finns förstås andra varianter.
Hur var det med pappa då? Jo: när han var gammal och livet höll på att rinna ut, matade jag honom en gång med det särklassigt godaste han visste i hela världen: en handfull rensade svenska kräftor, klor och stjärtar. Och som han levde upp! Han piggnade till på ett makalöst sätt och fick flera månader till att leva.
Jag intalar mig att kräftorna spelade en roll. För som jag skrev i början: kräftan är ett magiskt djur!