Kungen och jag

Ett tjugotal gånger har vi mötts, kungen och jag. Många bra samtal har det blivit. Plus en utskällning. Och den  var motiverad, kolla längre ner.

Ett av de soligaste tidiga mötena är förevigat på ett foto, som hänger – som en kungabild ska göra, det är sen gammalt – på utetoan på landet. Det var i en liten enkel stuga på Skansen som jag 1980 fick spela in ett radioprogram med den unge kungen. Minns att han imponerade med sitt stora engagemang för miljön redan då.

Strax före jul satt vi i en flottare kåk, och kungen var i toppform. Vi hade fått till en uppesittarkväll med sprakande brasa, glögg och pepparkakor och slottets personal med kungaparet i spetsen. Allt direktsändes i radio. Kungen berättade med inlevelse om spökerierna på slottet och var så där lagom hemlighetsfull när hans möten med vita damen kom på tal. Men slottsspöket själv ville inte visa sig den kvällen. Ett spöke i radio hade väl inte skrämt så många.

I massor av år delades det regelbundet ut medaljer till svenska bönder som levererat prickfri mjölk från sina kor i 25 år eller mer, de brukade vara ett hundratal. Jag läste upp namnen , kungen räckte över medaljerna och skakade hand. Decennier av hårt arbete hade satt sina spår hos många av lantbrukarna. Herrarna hade tagit fram finkostymen, damerna hade tränat på hovnigningar och alla hade övat flitigt på kungssången. Allt var rörande, och drottningen, som också var med, var ett stort leende från början till slut. Såg jag inte en tår i ögonvrån några gånger?

”Ett tjugotal gånger har vi mötts, kungen och jag. Många bra samtal har det blivit. Plus en utskällning!”

Utskällningen då? Jo, det var på OS i München 1972. Kungen var där, och  vi reportrar på radiosporten hade slagit vad om vem som skulle hitta honom först och få en intervju med honom.

Jag hade tur och såg honom en förmiddag ute på skjutbanorna, skyttet var en gren som jag tilldelats att bevaka. Kungen stod och pratade med en grupp andra herrar. Jag smög upp bakom, vågade inte avbryta men stack fram mikrofonen lite bakom gruppen. En av kungavännerna knackade monarken på axeln och pekade mot mig och min mik.

Kungen blev rasande. Man smygbandar ju inte någon på det sättet, allra minst en kung. Han hävde ur sig några ilskna meningar, och jag hade bara att drypa iväg och inse att det inte var jag som skulle vinna vadet.

Men en halvtimme senare stötte vi plötsligt ihop igen i ett hörn. Nu var han ensam, och jag gjorde det enda rätta.

-Förlåt kungen, jag  bar mig klumpigt åt. Det var inte meningen att vara närgången… - och så vidare.

Kungen tyckte synd om den unge och gröne reportern och förbarmade sig:

-Vi kan göra intervjun nu, om du så gärna vill!

Succé. Tack vare en snäll kung. Glömmer det aldrig.

Senaste mötet med kungen var för mindre än ett år sen, när jag fick motta en medalj och utsågs till riddare av Vasaorden av kungen för 60 år i eterbranschen.

Vid minglet efteråt kom drottningen fram och småpratade. Mest nyfiken var hon på några skrönor från radioprogrammet ”Upp till tretton”. Lite lustigt, för mer än 10 år tidigare hade kronprinsessan Victoria ställt samma frågor när vi möttes på ett jippo.

-Pappa brukar berätta de här historierna därhemma, sa hon glatt och nyfiket.

Jag rodnade av stolthet över att få veta från källan själv att detta enkla barnprogram hade trogna lyssnare i kungahuset.

Nå, hur var det med kungens entusiasm, driv och vitalitet?

Jag tror att det till väldigt stor del har att göra med hans genuina nyfikenhet. Som förresten också verkar ha gått i arv till Victoria.

Min mamma sa just det där, vid 94 års ålder: Jag är så nyfiken fortfarande! Vill hänga med för att upptäcka vad som finns runt hörnet.

Nyfikenhet. Kanske det bästa man kan vara utrustad med för att man ska ta sig genom livet så bra som möjligt.

Rentav en kunglig egenskap!