När lyckan plötsligt slår till
Det händer inte så ofta på gamla dar – men helt plötsligt kan man bli överrumplad av ögonblick av total lycka.
Egna och andras krämpor, tillståndet i världen, tristess och oro försvinner för en kort stund och ersätts av hundraprocentig harmoni och glädje, man svävar fritt i en bubbla av ren och skär eufori.
Det hände plötsligt en gång i somras, och jag vet inte om ungarna såg det – men ögonen fuktades av tårar, och rösten bar knappt när jag mumlade:
– Tänk att få uppleva det här igen!
Vi satt på en av Paris äldsta restauranger, La Mère Catherine vid Place du Tertre i Montmartre, där sedermera världsberömda konstnärer suttit och målat och tjänat sina första pengar ända sen 1800-talet: Monet, Picasso, Renoir, Toulouse-Lautrec och många andra. Första gången jag var där var för 67 år sen.
"Drömmen om att få återvända hade äntligen blivit sann."
Och nu satt jag här med familj, barn och barnbarn och blev tårögd, vid ett bord med klassiskt rutiga dukar och tittade ut över folklivet! Drömmen om att få återvända hade äntligen blivit sann. Och att få göra det med småttingarna, sex och åtta år… – den där sällsynta, unika och himlastormande lyckan slog bara till med full kraft och suddade ut allt annat. Man kan lipa för mindre.
Någon fnyser kanske och menar att hela Montmartre är ett cyniskt turistghetto, en gräll kuliss, och att krogarna runt torget, där dagens målare sitter och bjuder ut sina verk, är billiga – eller snarare dyra – turistfällor.
Ni får tycka det. Men den urparisiska atmosfären känns ända in i hjärteroten, och maten och servicen på La Mère Catherine är riktigt bra. Jag åt härliga ostron och en grillad fisk, och allt var perfekt. Precis som förr.
Roligast var nog ändå att småbarnen älskade den här resan.
De pratar fortfarande om Paris. Och deras effektiva föräldrar tog runt dem på allt man ska se i denna sagostad: de avverkade Eiffeltornet, Notre Dame, Triumfbågen, Champs-Élysées och övriga boulevarder, Seine, Marais, det stora akvariet, Madeleine och Louvren på två och en halv dag, måste ha varit franskt rekord i sight-seeing!
Nu hoppas jag att jag har lyckats ympa in samma kärlek och dragning till Paris i barnbarnen som jag själv smittades av redan i tidiga tonåren. Då har de förhoppningsvis många fina stunder att se fram emot.
Att överhuvudtaget få resa med de små var och är förstås en ynnest och en förmån som man inte ska betrakta som självklar. Det är verkligen inte gratis, och man blir själv mindre och mindre rörlig.
Men den som har eller skaffar sig möjlighet till liknande aktiviteter tillsammans med yngre generationer är verkligen att gratulera.
Och det behöver ju inte vara Paris eller andra långväga resmål. En helg i Göteborg, några dagar i skärgården eller en liten tripp till Legoland kan säkert smälla lika högt.
Bon voyage!