Tabbarna vi skrattar åt idag

Själv tänker jag mest på att man generellt sett blir tryggare och lugnare. Förhoppningsvis klokare, självklart mer erfaren och – inte minst viktigt – mindre rädd för att göra fel. Att göra bort sig kan man numera skratta åt, för det mesta. Och gamla tabbar har ofta förvandlats till roliga anekdoter.

"För som man har gjort bort sig! Ingen kan nog neka till det."

Själv har jag antingen lyckats förtränga gamla misstag – eller numera lyckats se dem som mer eller mindre roliga historier. Vilket känns som en befrielse.

Att prata i radio, eller TV eller andra offentliga sammanhang, inbjuder till klavertramp hela tiden. Det går fort, det är direktsändning och möjligheterna att göra fel är oändliga. Jag har t.ex. vid några tillfällen suttit och pratat med personer som jag trott var någon helt annan än de var i verkligheten.

Paradexemplet brukar jag berätta när jag emellanåt pratar radiominnen för andra seniorer. Det var under en sändning från Malmö under tidigt 70-tal, som vi hade bjudit in en ung, lovande skådespelerska till studion. Producenten Rune Hallberg hade sagt till mig:

-Nils Poppe har visst en dotter som börjat skörda framgångar på scenen. Ska vi bjuda in henne till programmet?

(Det fina med att prata inför äldre personer är att all namedropping fungerar oklanderligt. Alla känner till vilka man talar om. Och självklart Nils Poppe, en av 1900-talets stora svenska skådisar.)

Så visst bjöd vi in Poppes dotter. Och det var en ung, glad tjej som kom till studion och berättade om sin spirande skådespelarkarriär. Efter en stund av direktsändningen ställde jag den kanske slitna men fullt relevanta frågan: ”Vad har du lärt dig i yrket av din pappa?”.

Det blev alldeles tyst en stund. Sen kom svaret:

-Nils är inte min pappa! Han är min man!

För det var ju faktiskt så att Nils Poppe några år tidigare hade gift sig med den 28 år yngre Gunilla, en hygglig åldersskillnad, får man väl säga. Och där hade varken Rune Hallberg eller jag varit tillräckligt pålästa.

Jag tittade ut mot kontrollrummet. Bakom glasrutan var det tomt. Tekniker och producent hade krupit ihop under kontrollbordet och vred sig av skratt.

Varpå jag inte förbättrade saken genom att spontant hacka fram:

-Men han kunde ju varit din pappa…

Tablå. Skulle hon bli rasande? Resa sig och gå?

Nej, hon tog det med jämnmod, t.o.m. med humor, och samtalet kunde fortsätta.

Men det tog tid att komma över denna monstertabbe. Som alltså numera, efter drygt 50 år, blivit en anekdot att berätta för jämnåriga. Vilka brukar skratta hejdlöst…

Och där ser man. Gamla misstag förbleknar. Blir i bästa fall rätt kul.

Jag har många fler exempel. Men de kan vi ta en annan gång. Huvudsaken är att man med åren inser att klavertramp som man tyckte var katastrofala när man var ung numera inte är så mycket att hetsa upp sig för.

En större trygghet infinner sig med åren. Och kanske mindre rädsla. Kanske också en skön fatalism: har man klarat sig så här länge trots krämpor och besvär men utan att drabbas av det allra värsta och trilla av pinn – då får man vara glad och tro att det ordnar sig ett tag till. Det är meningslöst att hetsa upp sig.

Och det gamla talesättet ”vad spelar det för roll om 100 år” visar sig stämma rätt bra. Även om det är lite kvar till 100 så har man lyckats lära sig att det går att skratta åt det mesta.

En väldigt skön lärdom!