Gamla tiders valvakor var en spännande idyll

Det började redan i barnaåren. Jag satt vid köksbordet i det lilla barndomshemmet på Luntmakargatan med papper, penna och en radio. (Behöver jag säga att TV, internet och sociala medier var många år från att ha uppfunnits?). Det fanns bara radion.

Spänningen var olidlig, det var som en VM-final. Några pyttesmå valdistrikt ute på landsbygden brukade tävla om att vara snabbast med röstrapporteringen. De där första siffrorna var ofta helt missvisande. Men det gjorde bara upplevelsen häftigare.

I dag skäms vi bort med vallokalsundersökningar, som publiceras nästan direkt efter klockan 21, när vallokalerna stänger. Ofta är de förvånansvärt träffsäkra, vilket effektivt dödar en stor del av spänningen. Som att en fotbollsmatch skulle analyseras och förklaras i stort sett avgjord redan vid avspark.

I radio på 50- och 60-talet fick man koll på tendenserna först när valvakan var ett par timmar gammal. Framåt midnatt var det i stort sett klart. Då kröp partiledarna fram och kommenterade; glada, bittra eller mest av allt trötta.

Så dags var mitt anteckningsblock full av siffror, tabeller och klotter. Den stora showen var över.

För dem som var tidigt samhällsintresserade var den här valvakekvällen kulmen på en lång, härlig föreställning. Vi sprang på valmöten, valrevyer och debatter. De legendariska duellerna i Vasaparken mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin var en höjdpunkt och en folkfest. Vi hängde kanske inte med i alla politiska turer, men vi njöt av kampen, attackerna, humöret, applåderna och de retoriska poängerna.

"Valvakekvällen var kulmen på en lång, härlig föreställning. Vi njöt av kampen, humöret, applåderna och de retoriska poängerna"

Tilltalet var helt annorlunda mot nu. Ingen kunde drömma om att kalla den andre för landsförrädare eller quisling. Man var herr och fru med varann. Och politikerna kunde nog inte ens drömma om att utsättas för de  märkliga upptåg – och några rena pajaserier - som präglat årets valrörelse. De stackars partiledarna har uppenbarligen inte vågat säga nej till nånting i år. Här har det gällt att hålla god min, skratta och le, vad man än tvingats vara med om - vare sig det handlat om att köras runt i kundvagn eller hånas för att man inte känner igen Brad Pitt.

Min ungdoms politiker var färgstarka. Erlander var imitatörernas favoritobjekt. Bosse Parneviks förvandling till Erlander var ett grymt mästerverk. Gunnar Hedlund, ledare för bondeförbundet, var en knipslug liten herre med pipig röst, som alla härmade. Så här lät han i Parneviks version: ”Det här är vad vi i bondeförbundet vill. Och vi har alltid velat”.

Kommunistledaren C.H. Hermansson såg farlig ut när han attackerade storfinansen. Men han hade ett bra recept på gravad strömming.

Politikerna  var också närmare folket då än nu. Där det i dag står rader av sekreterare, talespersoner och livvakter mellan politikern och oss vanliga människor, fanns det då ofta en rak telefonlinje in till makthavarna.

Jag ringde t.ex. en gång till finansminister Gunnar Sträng på hans tjänsterum -  numret stod i telefonkatalogen – och ville veta (för ett radioprogram) vad han tyckte om statliga spel, som penninglotteriet, och om han själv spelade.

-Det var en ovanligt dum fråga, fräste han och la på luren.

Men han svarade i alla fall.

En annan gång ringde Olof Palme hem till oss på kvällen och ville förtydliga ett svar han hade gett i en intervju. I dag ringer inga ministrar upp själva.

Sverige var förstås en idyll långt in på det sena 1900-talet.

Men även om det är andra tider nu, så ska vi vara lika glada och tacksamma i dag som nånsin förr över att få leva i ett av den krympande skaran av länder där man får tycka och säga vad man vill. Där fria val är bland det finaste som finns.

Så missa inte att rösta nästa söndag!