Jag har nio liv - tack och lov
Jag tror att jag har nio liv. Blir alltmer övertygad om det efter att ha trillat omkull ungefär lika många gånger under de senaste åren. Varje gång utan allvarligare skador än skrapsår och mer eller mindre ymnigt blodflöde. Har hört att fallolyckor är den vanligaste dödsorsaken bland äldre. Tänkte förr att "varför kan folk inte stå på benen?".
Numera vet jag bättre.
Lite kul har det varit ibland, faktiskt. Som när jag (spiknykter) skulle gå över till en granne med en flaska vin som gratulation till en födelsedag – tog en genväg och snubblade i mörkret på grannens gräsmatta. Blev liggande där, med flaskan i famnen, som kolingen på galej. Kom upp av egen kraft efter en dryg kvart. Skrattade åt eländet och tyckte det var ganska bra att ingen människa hade passerat, vi bor vid en tyst liten gatstump. För vad skulle de ha tänkt?
Inte så farligt den gången, alltså, gräsmattor är mjuka och perfekta att ramla på. Värre var det för ett par år sen, när min resväska fastnade i en trottoarkant i Köpenhamn, och jag stupade med näsan före ner i gatan. Det blev snabb färd till det kända Rigshospitalet (ni minns väl Ernst-Hugo Järegårds ”danskjävlar” i TV-serien Riket?). Sex stygn i ansiktet, stelkrampsspruta och övernattning.
Intressant att vara i dansk sjukhusmiljö i ett dygn! Till middag erbjöds en buffé att välja från. Låter ju lyxigt. Fast, nåja, det var väldigt långt ifrån den danska krogvärldens smörrebrödskrogar…
"Tänkte förr: varför kan folk inte stå på benen? Numera vet jag bättre."
Skogen är härlig – men farlig. Under en svamptur skulle jag runda en sten uppe på en brant backe. Tog tag i en gren som låg på stenen, men den var lös, så det blev ett brant fall baklänges nerför backen. Hamnade under ett träd och låg där och tittade upp mot skyn i en dryg timme. Men kom upp, stapplade till bilen en bit bort och körde in till stan för att handla. Hade slut på både mjölk, bröd och ost. Måste ha sett för jäklig ut, för det var blod överallt. Fast inga svåra skador.
Längsta ryggläget efter ett fall var fem timmar på ett hotellgolv, när jag hade vaknat och skulle vingla ut på toaletten och snubblade på en mattkant. Hade ont i axeln i ett halvår. Men inget var brutet, den gången heller. Vad tänker man vid såna tillfällen? Jo, man förbannar sin eviga klumpighet och tänker att man just då är en mycket löjlig figur som inte kan stå på benen. Åt det har jag skrattat rått många gånger.
Men man är alltså i väldigt stort och gott sällskap. Och just nu har jag börjat en balansträning. Vi är 15 ostadiga seniorer som får försöka stå på kuddar (prova själv, det är inte lätt!), stå på ett ben och blunda (testa det också!) och gå på ostadigt underlag, bland annat. Allt under ledning av två underbart glada och avundsvärt spänstiga tjejer och en läkare med skön humor.
Kursen är varje tisdag under en och en halv månad, och jag räknar kallt med att dansa därifrån på lätta fötter när den är slut.
Nä, det gör jag förstås inte. Men man måste försöka se allt med så mycket humor som ämnet tillåter.
Vad ska man annars göra när man förbrukat de nio liv som högre makter donerat till en?
Ja – man får väl börja räkna från början, på en ny niolivsserie. Om man ber ödmjukt ska det nog fixa sig…