Vi behöver vår och värme: mer och mer för varje år

Fast en sak måste man väl ändå få hata: vintern! I många år fanns det en svensk vinterhatarklubb, med hemsida, stadgar och medlemmar som förenades i intensiv, gemensam avsky mot denna vedervärdiga årstid med sin kyla och sitt mörker. Sen några år är klubben borta, av okänd orsak. Har den kanske förfryst sig, tynat bort i brist på D-vitamin eller gått vilse i dygnet-runtmörkret?

Jag hade annars gärna anmält mig som medlem. Har alltid hatat vintern. Kanske inte som barn, men redan i gymnasieåldern, faktiskt. Och sen kom lumpen med sina flermilamarscher på skidor, som gärna förlades till lördagar, så att man nästan skulle missa sista tåget eller bussen hem. 

Och så alla hurtbullar som skulle dra en med sig på isbanor, i skidbackar, eller andra aktiviteter i snön.

"Visst, jag försökte. Stod i hockeymål som barn. Aj vad ont det gjorde när pucken träffade smalbenen! Halkade runt på skidor på sportlovet."

 

Jag åkte t.o.m. till vinterparadiset Åre flera gånger. Mestadels utan skidor, jobbade som disc-jockey på klubbarna, sände radio ett par gånger från World Cup-evenemang, eller deltog i nattlivet. Men en gång, när familjen var med, skulle vi åka skidor i nån av de enklare backarna. Underhållningslegendaren Janne ”Loffe” Carlsson var där och skulle lära mig, han var själv en supertalang på utförsåkning.

-Ramlar du så slår jag dig, skojade han.

Visst ramlade jag. Armar, ben, stavar och skidor stack upp osorterat ur en djup snödriva.

-Jävla plockepinn, röt Loffe och låtsasspöade mig brutalt.

Folk som åkte förbi missuppfattade förstås allt och tyckte att Loffe var en elak översittare. Så fel det kan bli…

En annan gång för länge sen skulle vi göra en skidtur med vår lille son, som redan tidigt var en riktig sportfantom, men mest på sommaren, han var heller ingen stor vintervän. Vi packade ner varm choklad och limpmackor med ost och stakade ut över en äng i grannskapet. Lillknatten stakade med utan större entusiasm.

Vi kom 50 meter, sen ville alla tre stanna och njuta av matsäcken. Och sen åkte vi hem.

Nä, här hemma är vi överens om att det är den varma årstiden vi älskar. Och vurmen för värmen och våren blir bara starkare ju äldre man blir.

Och nu är den här, den ljuvliga våren! Jag njuter mer och mer av alla härliga vårtecken som väntar: de första nässlorna att koka en fantastisk soppa på, starten på fotbollsallsvenskan, fågelsången i gryningen genom öppna fönster ut mot våren, blomdofterna, de ljumma vindarna.

Vårsångerna är jag nästan uppfödd med. Som barn följde jag med pappa till Hagaparken, han sjöng i manskör där på vårkvällarna. Dötrist, tyckte jag då, men det måste ju ändå ha varit något med de där visorna. I dag får jag rysningar av välbehag bara jag hör de första stroferna – Vintern rasat ut bland våra fjällar… Vårvindar friska leka och viska… Glad såsom fågeln i morgonstunden…

Vilken känsla de väcker i dag!

Skön och trevlig vår till er alla!